Rovfågelskabinettet

Filip den sköne, falkarna och 'H som i hök'

I Paris ligger Musée de la Chasse et de la Nature, museet för jakt och natur. Det är ett privat och kitschigt museum med rum uppdelade i och därefter uppkallade efter djurarter (tänk ‘Hundsalongen’ eller ‘Hästrummet’) som främst ställer ut uppstoppade djur samt stilleben och jaktmålningar från sexton- och sjuttonhundratalet. Under ett besök för några veckor sedan fastnade jag dock framför en liten och – för museet - annorlunda målning. Den var uppenbart äldre än de flesta andra tavlorna, och gick i blåaktigt skogsgrönt, mörkt granatrött och ockragult. Det fanns ingen information om tavlan, vilket inte är ovanligt för det excentriska museet, men huvudmotivet var en ung prins. Anemisk och närsynt, med rödblond axellång page, framställdes han i enlighet med dåtidens trender och skönhetsideal. Senare, när jag hittade en magnet föreställande porträttet i museishopen (jag tänker inte låtsas att jag inte älskar museishopar) så fick jag reda på att det var en avbildning av Filip I, och att den unge prinsen med påsar under ögonen förvånansvärt nog ansågs vara så vacker att hans epitet var Filip den sköne.

Väl hemma läste jag sedan på nätet att han var en framstående jägare och obotlig kvinnokarl, vilket förvånade mig än mer. Det visste jag dock inte där jag stod och betraktade den lilla målningen, som hängde mittemot ett vitrinskåp fyllt av uppstoppade smådjur och huvor till jaktfåglar. Jag befann mig nämligen i Rovfågelskabinettet, och skälet till att tavlan föreställande den knappt tonårige Filip den sköne har kvalat in på museet var att prinsen håller i en jaktfalk i sina besynnerligt långa och spensliga fingrar. Falken bär en huva, tänkt att lugna den, och är naturligtvis en symbol för Filips aristokratiska börd och höga status. Av någon anledning gjorde porträttet av de två så starkt intryck på mig att jag inte kunde låta bli att köpa magnetkopian i museishopen för 3,95€.

Min första närkontakt med en rovfågel gjorde lika starkt intryck. Jag är inte säker på var eller när det hände (det var antagligen på Kolmården på nittiotalet) men jag minns tydligt när jag som barn fick prova att hålla i en rovfågel. En falk, antar jag. Den oväntade tyngden av fågeln när den satte sig på min underarm, dess klor som grävde sig in i min hud trots den tjocka handsken jag blivit tilldelad och dess skarpa ögon förvånade – och skrämde - mig. Sedan dess har jag varit fascinerad av rovfåglar, av deras skönhet och våldsamhet. Allt detta kom tillbaka till mig medan jag, efter att ha läst om Filip den sköne, klickade mig vidare för att läsa om falkenering. Fascinerad av ämnet mindes med ens en bok jag haft liggande hemma ett tag, men inte kommit mig för att läsa: H som i hök av Helen Macdonald, som utgavs för runt tio år sedan. När Helen Macdonalds pappa oväntat går bort rasar hennes värld. Hon bestämmer sig då för att adoptera en duvhök, Mabel. Helen isolerar sig från omvärlden och lägger all sin tid och uppmärksamhet på inskolningen av Mabel. Samtidigt som Macdonald berättar om sina upplevelser så jämför hon dem med T.H. Whites (främst känd som författaren till romansviten Svärdet i stenen) skildringar av sina misslyckade och plågsamma försök att tämja en duvhök, Gos.

Skälet till att jag inte läst memoaren tidigare har främst berott på dess fokus på faderns bortgång och författarens sorg. Böcker om sorgeprocesser upplever jag antingen som fantastiska (jag tänker såklart på Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion men även titlar såsom The Red Parts av Maggie Nelson) eller alltför självcentrerade, texter som jag upplever som både ihopkrupna runt sig själva och med ett starkt behov att få vara i fokus. De senare är viktiga och säkerligen ofta väldigt terapeutiska texter – i alla fall för författaren själv. Däremot är det sällan jag känner att just sådana böcker behövs läsas av andra, eller i alla fall av mig. Helen Macdonald skriver i H som i hök att ’[en närstående dör] händer alla. Men man är ensam om det.’ Att kunna skriva om sorg, att fånga både det högst individuella och det allmänmänskliga i tillståndet, är en svår balansgång och en konst. Även här ska jag säga att de direkta referenserna till pappans död och författarens sorgeprocess i H som i hök inte är mina favoritdelar av memoaren. De känns förenklade och aningen konstlade, speciellt de dialoger som Macdonald har med vänner om ämnet. Det är när sorgen omnämns indirekt – vilket egentligen är hela tiden, då saknaden efter pappan är både motor och bakgrund till historien – som det berör på djupet.

Det som jag tycker mycket – mest – om i boken är språket. Jag började läsa när jag satt på metron. Jag balanserade ett blött paraply, hade på mig obekväma skor och var, som vanligt, sent till ett möte på andra sidan stan. Mina ögon var trötta efter alltför lite sömn, och jag försökte komma ihåg allt jag behövde göra den eftermiddagen. På grund av allt det ögnade jag snabbt igenom de första meningarna, samtidigt som jag tänkte på annat, innan jag insåg att jag inte alls tagit in det jag läst. Jag försökte igen. Och igen. Till slut tvingade jag mig att andas in, ta det lugnt och börja om. På de första sidorna av boken beskriver Macdonald landskapet nordöst om Cambridge, där hon bor. Med precision beskriver hon renlav och sparvhökar, gläntor och onaturliga sanddyner. Hennes målande men skarpa prosa tvingade mig att sakta ner, att sänka axlarna. H som i hök utgavs då genren nature writing exploderade (och den här memoaren skulle efterföljas av andra, liknande historier såsom Ålevangeliet eller dokumentären My Octopus Teacher) och det är just när Macdonald skildrar naturen, och naturligtvis duvhöken Mabel, som hon briljerar. Hennes stil är dock genomgående en fröjd att få ta dela av, och utmärker sig genom många adjektiv och träffande och originella liknelser (en vind en het sommardag är ’en vind som gjorde att saker och ting kändes värre, som att röra runt i ett hett bad med handen’) men språket är samtidigt förvånansvärt direkt.

Vid ett tillfälle skriver Macdonald att det vilda är skapat av människans historier. Här gäller även motsatsen: det är genom att skriva om det vilda, det vill säga naturen och naturligtvis Mabel, som Macdonald utforskar det mänskliga. Reflektioner kring naturen vävs samman med tankar om vår kultur och vårt samhälle. Duvhöken, i vilkens värld författaren förlorar sig innan hon åter hittar fotfästet, blir – förutom att vara sin egen varelse - en spegel för falkenerarens känslor och sinnesstämning. På samma sätt jämförs Macdonalds och Whites erfarenheter: inte så att deras upplevelser ställs mot varandra, men snarare påvisas hur de bådas livssituationer påverkar deras mående och i utsträckningen deras falkenering. Där Whites relation till, och behandling av, sin duvhök Gos ofta var svår att läsa om, så var det till exempel också tydligt att det var resultatet av Whites egna psykiska mående. Macdonald har här gjort omfattande efterforskningar, och inte bara läst Whites bok The Goshawk utan har även besökt arkiv för att läsa Whites personliga anteckningar. Hon ursäktar aldrig White och hans stundtals sadistiska tendenser (eller sina egna misstag och tillkortakommanden, för den delen), men hon försöker förstå och förklara. Hon höjer blicken, i stället för att krypa ihop. Och genom att skriva om det vilda, skriver hon om det mänskliga. Genom att skriva om sin egen situation, skriver hon om det allmänmänskliga.

H som i hök lyckas därmed med det så många andra böcker om sorg misslyckas med – och den fick mig dessutom att ta mig tiden att andas ordentligt.